ANALYS AV EKELÖFS POETIK

Följande är ett gammalt tentasvar och alltså ingenting jag bara skrev ihop för mitt eget höga nöjes skull, utan bara nästan. För att analysen ska vara begriplig även för den som inte kan sin Ekelöf utan och innan inkopierar jag dikten ifråga nedan.


Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt

Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna


Sökandet efter något meningsfullt i det meningslösa

I det följande ska Gunnar Ekelöfs Poetik (ur Opus incertum, 1959) analyseras med avseende på ogrammatiskheter och dessas betydelseproducerande verkan. Då jag varken har särskilt mycket till övers för formalistisk analys – som jag menar kan leda till "textuell behaviorism" – eller för pragmatisk tolkning, vilket ofelbart tycks leda till viss psykologism, kommer tonvikten att läggas vid hermeneutisk meningsanalys och därmed till en pluralistisk syn på tolkningsmöjligheter. Samma sak kan, och bör, förstås på en mängd olika vis. Mer exakt ska sammansmältningen av textens betydelsehorisont och läsarens (i det här fallet, min) tolkningshorisont undersökas. Då Poetik är uppenbart metapoetisk följer att dess ogrammatiskheter bör förstås som 'semantiska lakuner' eller kanske 'elliptiska hänvisningar' snarare än som symboler. Det är ju, menar Ekelöf, mellan raderna vi ska läsa.

Diktverkets funktion som ett slags katalysator for tänkandet framhålls i uppsatsen Heidegger on Poetry and Thinking (Gordon, 1998), och följaktligen blir den premierade läs- eller hörarten ett tematiskt-reflexivt tänkande kring verkets motiv. Kort sagt kännetecknas dålig diktning av att den inte är provokativ: gör inte texten motstånd eller väcker några särskilda reaktioner är den heller inte värd någon vidare uppmärksamhet. Detta gäller alldeles oavsett om texten ifråga är skriven med oantastlig elegans eller imponerande vitterhet eller inte. Om Aristoteles' poetik kan sägas snarare rikta sig till författaren än till läsaren och kritikern, är fallet hos Heidegger det omvända. Det är den "hermeneutiskt skolade" läsaren som avtäcker diktens mening – men inte för att författaren så att säga har ingjutit "den" i sitt verk, utan för att läsaren i egenskap av historisk existens tolkar orden i relation till sig själv, sin intellektuella spännvidd och inte minst till sin tid. Kontextens och läsarens roll överskuggar författarens och de skrivna ordens, som i sin tur reduceras till nödvändiga men inte tillräckliga villkor för textens vara.

1. Det är till tystnaden du skall lyssna
Till att börja med är Poetik inte skriven för att reciteras. Dess röst är stum, orden som sådana saknar relevans och är för en gångs skull utbytbara. Diktens mening är en annan än vad som står att läsa, orden syftar bara till att visa läsaren vägen: tystnaden ligger bakom dem, på andra sidan, och det är där vi måste söka. Det torde vara klart redan från första raden att en recitation vore om inte vilseledande så åtminstone en onödig omväg. Vidare riktar den sig i egenskap av metapoesi både till läsaren och till författaren, även om tonvikten ligger på den förstnämnda: läsaren provoceras genom direkt tilltal, antiteser, ogrammatiskheter som "hela fyllnaden tom" samt inte minst diktjagets antydan eller snarare försäkran om någonting bakomliggande som inte omedelbart låter sig uttryckas. Men låt oss först koncentrera oss på det givna, dvs på form och ordval.

2. Detta är sökandet efter ett meningslöst
Om vi gör en strofindelning där varje stanza markeras av versal, kan den första ("Det är till tystnaden ...") kallas imperativ, den andra ("Detta är sökandet ...") deskriptiv och den tredje ("Och allt vad jag ...") explikativ. Den avslutande tvåradingen ("Vad jag har skrivit ...") blir med den här terminologin expositiv eller utställande: blicken söker sig till tomrummet mellan raderna i och med den sista versradens avslöjande; tanken söker sig bortom orden. (Andra alternativ vore att kalla tvåradingen konstativ då ju ingenting faktiskt står mellan raderna, eller explanativ då diktjaget förklarar sig. Dock verkar ingen av dessa termer direkt uppmuntra till någon särskilt djupgående tolkning: allt vi får är ju antingen diktjagets ord på att så är fallet, eller en förklaring som inte säger någonting.)

3. Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
Nu är det dags att undersöka varje stanza för sig. Strofindelningen markerar nyansskillnader eller variationer hos den riffaterreskt "entydiga matrisen", om man vill läsa dikten så, eller också konturerna av den semantiska lakun som utgör den bakomliggande tystnad i vilken läsningen sjunker ner.

Som sagt är den första strofen imperativ, uppmanande: öppningsraden talar om vilken läsart som är att föredra. De tre följande raderna förklarar uppmaningen ytterligare, visar på tystnadens omnipresenta natur. Vi finner den bakom "apostroferingar, allusioner" i retoriken samt i det formfulländade – den är överallt, genomsyrar och underligger allt, är alltings kontur, och samtidigt är den aldrig riktigt här. Tystnaden saknar väsen, så snart den nämns vid namn är "den" försvunnen. Vår uppgift är att lyssna, men då dikten som sagt ska läsas och inte reciteras ska vi lyssna utan att höra. Nästa strof är den deskriptiva, utläggande programförklaringen: detta, alltså både skrivandet och kanske särskilt läsandet av dikten, är ett sökande. Texten ligger som ett tunt flor över den "tomma fyllnaden" och punkteras själv av ytterligare lakuner – nämligen de redan nämnda ogrammatiskheterna.

Att någonting har en mening betyder kort och gott att det kan tolkas, dvs förstås som någonting. Det rör sig alltså inte om någon särskild mening, varför "meningsfull" och "meningslös" helt enkelt är aspekter av samma fenomen: båda är förståelser-som; någonting har framträtt-som för en läsare. En semantisk lakun är därmed detsamma som en indefinit mening eller en betydelselös betydelse. Uppenbarligen är den underliggande lakunen i Poetik den obestämbara tystnaden. Läsningen rör sig kring lakunen och ner i den, överbryggar den och faller igenom: vi trampar så att säga vatten under våra försök att tematiskt förstå-som. Strofen därefter är den explikativa självtolkningen (både av Poetik och, kan man anta, Ekelöfs hela författarskap) som också uppmanar läsaren att förstå annorlunda: det konstfulla är samtidigt konstlöst, fyllnaden är samtidigt tom; läsaren samtidigt författare. Avslutningsvis visar den expositiva ut- eller framställningen av betydelsens locus på sökandets mål: det är inte att förstå dikten eller diktande över huvud taget som är poängen. Det är att tolka tolkandet.

4. Vad jag har skrivit är skrivet mellan raderna
Sammanfattningsvis sker horisontsammansmältningen antitetiskt nog genom att läsaren fyller den semantiska lakunen med sin egen närvaro, sin tanke, tid och särskilt sin egen tysnad.



Källor
Heidegger on Poetry and Thinking: Some Educational Implications
Gordon, Haim 1998

UTSÄTTNINGSSYMTOM

som ett underkylt regn
genom rutan, mellan
fingrarna –
under naglarna
frodas smutsen: jag
ser inte klart idag

som vanligt får jag slåss
mot alla andra
men idag blir mina tankar
smutsigt vatten.

... EMEDAN MAN MÅSTE LEVA: XIV

19/5

Eftersom denna min journal är allt som betyder något, vill jag göra det mesta möjliga av vår tid tillsammans. Därför införskaffade jag idag en reservoarpenna och en flaska bläck. Blyertsen räcker så att säga inte längre till, utan blir futtig och respektlös och måste därför förpassas till skrivbordslådan. Men det låter sig inte göras helt lätt: jag har vant mig vid blyertsen. Dess kungamakt är svårkuvad ...Åh! att måsta stå ut med detta avsked när usurpatorn är så förförisk! Dess svarta plast glänser som agat och bläcket kunde vara pennans svarta blod. Flytande, fläckande, härskande genom obändig kapillärkraft. Hå hå, ja ja.

*

Nu, äntligen. Det är som att flämta fram över pappret. Flygande bäckasiner söka hwila på mjuka tufvor, om och om igen och de får ingen rast, ingen ro. Stackars hedonister.

*

Jag vet att det bara är en jävla penna. Men vilken jävla penna!

20/5

Pennan hjälper mig utstå tomrummet, även när minnesbilden bränner som värst på näthinnan. Jerusalem-blicken blir min bleka död – men jag kan inte sluta se henne som en högre stående varelse. Inte blott en smutsig och helvetisk människa, utan någonting … rent, obesudlat, ja, rent av oantastligt. Onåbart. Denna upphöjda status är liksom ingenting jag ger henne bara så där, det är någonting Hon kräver av mig bara genom att existera. Eller gör hon det? Nej! det spelar knappast någon roll om jag, JAG, i min oändliga hybris, "ger" henne den eller inte. För är hon kanske inte Eos, självtillräcklig, är hon kanske inte varmare än en sommardag …?

*

Och samtidigt kallare. Att ens ställa frågan om min egen betydelse för denna gudomlighet är inte bara puerilt, utan får mig att kallsvettas. Vissa dagar är så svåra. Tänk att bara försvinna. Tänk att offra sig på hennes altare.

... EMEDAN MAN MÅSTE LEVA: XIII

12/5

Såg henne på avstånd. Lycklig. För visst är det så det känns?

15/5

Allting började som så ofta annars. Vårsolen steg över skogen, hustaken glänste under gryningens börda. Idag vaknade jag tidigt nog för att se skådespelet och framförallt för att njuta av den underbara stillheten. Undrar om man någonsin kan göra det i Staden? Om inte, skulle jag nog sakna det litet. Särskilt ögonblicken alldeles innan solstrålarna bryter fram över grantopparna är himlen så vacker. Djupt blå tiger den, liksom sjön vid samma tidpunkt – bara inte lika orubbligt metallisk. Tyngden är en helt annan och särskilt när firmamentet beströs av nattmoln, påminner det om krossad sammet. En stund senare sliter Eos sönder tyget, ljudlöst och obarmhärtigt, och blöder skyarna som aubade till natten. Det är så outsägligt vackert att jag inte klarar av att se det mer än kanske en gång i månaden, jag förmår inte göra dramat rättvisa.

Jag får dock inte dröja vid morgonen när dagen visade sig vara så intressant. Efter frukost gick jag ner till parken för att skriva, men också i hopp om att se Henne igen. Jag kan knappt erinra mig föremålets för min dyrkan utseende. Bara ... känslan av det. Dess mening? Skuggan av en alldeles särskild dröm. Och naturligtvis kunde hon vara morgontrött, på jobbet eller bara inte där – igen —---men någonting säger mig att vi är lika fria, beroende på oberoendet ... beroende på ... Hur som helst: Förra Första gången var en torsdag under kontorstid (förra gången var en lördag) och jag fick ett bestämt intryck av att hon på något sätt hörde hemma i parken. Åh, och när Hon väl kom …! Men jag går händelserna i förväg, någonting annat hände dessförinnan. Riktigt vad kan jag inte svara på, det var för obestämt och kanske var det bara inbillning ändå:

Daggen vätte fortfarande parkens grönbruna vårvintergräs, bänkarna, träden och allt det andra och verkade på något sätt dämpande på världen utanför. Den lätta morgonbrisen lekte, nej, plockade med en fuktig tidning, liksom nonchalant, men gitte inte bära den med sig. Allt som hördes var vindens suckar som bläddrade i arken. Ljuden från de omgivande gatorna dog bort vid parkens gränser som om de inte hade tillträde, som om stillhetens värld aldrig kunde bli deras. Kort sagt hände ingenting alls och luften tycktes vibrera av min egen förväntan, förverkligad i sig själv. Mot denna kuliss avtecknade sig omsider insikten att det inte blir bättre än så, någonsin, att det vore meningslöst att sträva efter något annat än den sinnestämning som utmärker det absoluta lugnet: orgasmens efterdyningar. – Det är i sådana ögonblick man vill dö, i vetskap om att man aldrig kommer nå högre. Tidningen hade flyttat sig någon meter under halvtimmen jag suttit där overksam och underbart liknöjd. Förstasidan viskade rubriken "NY BILBOMB I JERUSALEM, NIO DÖDA" med stora, gravallvarliga bokstäver i däven trycksvärta. Jag kunde inte bry mig mindre. Min enda reaktion var lätt avsmak inför det tarvliga jublet …

När jag tankspritt föste undan det med foten, tittade jag upp och där var hon. Bara ett tiotal steg från mig stod Hon och läste i ett torrt tidningsexemplar; Jerusalems oro skyldes delvis av Hennes vita hand. Som vore vi förbundna av någonting lyfte hon blicken och fäste den på mig som en hedersbetygelse ögonblicket efter jag upptäckt henne. De grå ögonen tycktes säga: Jag delar din vånda. Ögonblicket varade inte utan föll ihop och dog några sekunder hundradelar? ett helt liv! senare. Hon gick och jag satt kvar, liksom befriad. Hon hade slagit an en ton vilken resonerade i mitt huvud och i allt svarade mot min sinnesstämning, Hon, virtuosen, och jag blott en cello bland andra … det är just det jag inte förstår. Hände verkligen vad jag upplevde? Befrielsen övergick i outhärdlig ångest, för vad fanns finns väl längre kvar att leva för …

18/5

Ingenting verkar det som, utom orden. Jag är mållös. Tidlös också för den delen. Även om jag skriver flyter dagar ihop med dagar, verklighet med fantasi. Vad och När har inga skarpa gränser. Var flyter ut överallt. Ingenstans–––---